You can lose the patch but will remember the content

Can quote really affect me think differently?

Through social media we can sometimes be rinsed with quotes – some make us smile, others to think, some will be sad and some cause us to embrace life.

But can quote change anything?

Sometimes I’m wondering how we always shorten what we take in. It can´t be too slow, too long, too much – it will be a three-minute rock video (and barely that) and then we are done. Robert Gustafsson said of Filip and Fredrik – a Swedish talkshow – that today an audience cannot listen to an act that is more than six minutes long, before they are bored.

So who will cope reading a thick Russian novel or a movie of Almovadar, or a book by Marquez (who?) or see an opera without the coccyx has been sacrificed after two hours?

I read somewhere that six minutes with a good book makes you reduce stress most – more than walking, exercise, yoga, sleep. Six minutes of your life, every day. Add up all the minutes. How many quotes do you get by reading and at the same time create peace for yourself?

I have to say I think it’s fun to read quotes.

It’s like a sentence from someone’s life that speaks to me when I’m ready and when I do it to my own. But can quote affect me think differently?

I think if we dare to listen to a message that is repeated and that we believe in, it will eventually come true. For better or for worse. Hopefully most good. That is why advertising slogans are so effective.

Just do it.

Open Happiness

Life is not a day that has passed, there are days you remember.

Therefore I think that quote does matter.

A quote can be like a post-it note with extra adhesive that does not want to let go and eventually you will not know that the patch is gone but you remember the content.

My favourite quotes? I have two.

Imagination is more important than knowledge ( Albert Einstein )

 

There are things you must do, or otherwise you will be just a little dirt ( Astrid Lindgren )

The teachers teacher – I CAN

I which way do you learn today, and how will you learn tomorrow?

Look at the link before you read on:

http://www.youtube.com/watch?v=_A-ZVCjfWf8

Perhaps something you know or is it news?

For what kind of school is it that we have today and what school should we have tomorrow? The school is in many ways arch-conservative, but it is changing with time – but is it fast enough?

I have worked with schools in Västerås now for four years and it is frightening how far behind in development schools are in modern working life (while students are light years out – they can now be the teacher’s teacher.) I am part of a team named Passion and my passion is writing and media.

The City of Västerås is also in a project named one to one. It’s a start, where every student have their own computer and an input of the digital learning but then what? It is when we start using the digital medium fully, as it becomes a tool. I really do not think there is the fear of the digital but even more ignorance of using it that stops us. It is ignorance that stops progress.

It’s just the same ignorance that leads to racism or cultural differences in a society.

In a way we have digital illiterates today and it is pure ignorance of the possibilities. There are those who say they do not have the time, they does not have the energy to learn all that new but it is those that slow the development.

All of us do not have to be know how – but we should be aware.

We cannot be Know How all of us, because the development is so fast.

But you can try to take on what you can and then pass it forward – use it – and evolve with it. When I was little my mom said it was dangerous to sit by the TV for too long time at once – you could get problems with your eyes, you got a headache and, in some studies it was said that the television stupefied you.

I still live and watch TV – just like my children and my parents.

The same goes for the digital that surfe across us.

I will most probably be even more digital when I’m seventy-five than I am today – because society is evolving in that direction.For our children and my grandchildren, this will be our everyday life.

And here appears learning in school. The school is situated in the backwaters right now, really. I listened to a writer a year ago and he said:

In the next coming 30 years there will be more people getting higher education, than there have been in earths lifetime. So it will not be just education that’s separates us human – it is how creative we will be.

I read a report that says that children at the age of four often say:

I CAN

By the age of 17 most young people have last their I CAN. School is a part of this. Instead of encouraging creativity and I CAN, school in many ways conform students. Sadly.

Let children keep their I CAN as long as they can, and then change is possible in many different ways. Let children become the teachers teacher when it comes to digital learning, creative media. Don´t be afraid to say as an adult – I CAN learn.

And then the digital sphere will be a part of your and others creativity.

When the impossible becomes possible

Are we humans optimist, pessimist or realist?

http://www.guardian.co.uk/science/2012/jan/01/tali-sharot-the-optimism-bias-extract?INTCMP=SRCH

It’s a pretty good question when I look at all the Christmas and New Year greetings of such as FB. Almost all are in one way or another positive. It is about 2012 will be a good year, it is all about goals – New Year’s resolutions – and we hope something more with this year.

This despite the financial crisis and the euro, horrible deeds in Norway, the alarm about the flu, environmental threats and other things that pop up on newspaper front pages.

The future is one of man’s strong drive I think. Regardless, humans have a unique ability to want to look ahead. It is about the ambition is for us humans, wanting the best for himself and others that we love. As a short excerpt from the article describes:

But the bias Also Protects and INSPIRE U.S.: IT Keeps us moving forward Rather Than to the nearest high-rise ledge. Without optimism, our Ancestors Might Have never ventured far from Their tribes and we Might all be cave dwellers, still huddled together and dreaming of light and heat.

 

To make progress, We Need to Be Able to imagine alternative Realities – better ones – and We Need to Believe That We Can Achieve Them.

 

It’s about having faith in yourself and the abilities we have, and to let all people grow at their own pace. We can never grow to be someone other than ourselves. I usually talk about what you see as your weaknesses, it actually becomes (or already are) your strengths. We are two sides of a coin in many of our assets and both sides can be useful at different times.

An optimist can be quite annoying. When others talk about problems optimist looks at the possible and always find ways forward. He or she can be pretty relentless, and can come up with ideas for solutions that sometimes feels good and other times a little too imaginative.

I think this has to do with imagination. To the optimist may see images that are possible, even if they seem impossible to others. Einstein said that imagination is more important than knowledge.

I think so. For in imagination, you discover the future.

At some stage, imagination stop to develop in some people – daydreaming is not always allowed – and you have to grow up. You MUST be an adult, with all that implies. And you will perhaps be more careful.

With children, there have been studies showing that when they are four years old, words I CAN DO IT MYSELF is very strong. With age it diminishes. I think it is related to our imagination, because we in some modes are told that certain things are impossible.

Why do certain things become impossible? It is not until you believe in the impossible, as it possible can happen.

All humans possess dreams, fantasies, and if we dare to go challenge other peoples fears – to think outside the framework it and then act – I think we will be happier. Perhaps people have opinions, but so what? To dare to live your full potential is more important than other people opinions and the more you succeed, the more the impossible becomes possible.

It may also be the most important New Year promise you can give to yourself.

Fjärilen bakom fönstret – Hon heter Clara

4

 

 

 

 

Jag stod där i dagar utan att hon kom. I timmar, i kylan.

Jag var ju tvungen att arbeta också. Hon kom säkert förbi torget då. Det var jag rätt säker på. Vi gick om varandra, som tåg som växlas in på olika spår och aldrig krockar eller ens möts.

På ett vis befann jag mig även på en slags mellanstation, på alla sätt. I livet menar jag, i det som skulle ge mig någon typ av mening. Jag arbetade inom omsorgen med utvecklingsstörda. Det var ett jobb som gav någon typ av skön tillfredsställelse där jag gjorde någonting gott varje dag, ja, det hade gett det i alla fall under något år och så fick jag pengar till hyran.

För samtidigt kändes det numer rätt meningslöst. Det var människor av kött och blod, lust och fägring och en oförfalskad tro och samtidigt med djup avgrund som jag mötte på olika hem. Det fanns inga mellanting i livet för alla dessa människor. I sin glädje levde de det bästa livet och i det annorlunda ville de vara som alla andra, och grät sig till sömns.

Och samtidigt var jag mellan band den här vintern.

Blodtårar var mitt förra band. Ett gäng med stora egon. Och så jag. Jag har ego men inte attitydego. Gitarrist med mer feeling än attityd hade någon sagt till mig.

”Du borde spela dansband ” hade jag fått höra. ”Du måste ge järnet mer. Röja Marko, röja. Annars kanske Schytts har en plats eller Vikingarna. ”

Jag var kanske inte typen som röjde, inte så.  Inte så att jag slog sönder gitarrer och söp mig full på scen. Inte så att jag inte tog rockstjärnemyten på fullt allvar.

Visst, i min fantasi stod jag där på scenen, publiken skrek, jag gjorde världsturnéer, signerade skivor. Men jag var inte ett attitydego som kunde gå över lik för att nå dit.

Jag drömde lika mycket om det stora genombrottet som alla andra men samtidigt drömde jag om någonting annat, någonting som inte hade med musiken att göra. Jag drömde om ett äventyr, ibland Shangrila – jag hade sett en film om just Shangrila som fastnat hos mig.

Men Blodtårars musik kanske inte var riktigt rätt för det. Lite rå med lyrik som pratade om hjärta, smärta och blå tår. Av någon anledning var just blå tår en av Jannes större passioner. Han såg blå tår som liknelser till arbetarklassens slit och deras drömmar, som fick utlopp i fotbollen och blå tånaglar.

Jag vet inte hur det hängde ihop och jag orkade inte fråga efter alla stunder där jag faktiskt inte lyssnat.

Och just nu befann jag mig i det där gränslandet, där jag på ett vis famlade efter en framtid.

Jag orkade inte längre arbeta med Gregor som smetade bajs i handfatet om jag inte band fast hans händer när han satt på toaletten eller Stefan som konstant onanerade sin stora kuk. Det fanns även Bengt som varje vår påmindes om att han varit normal men en mopedolycka hade förändrat allt och då ville han ta livet av sig.

Senaste gången hittade jag honom i en gran som han klättrat upp och skulle kasta sig utför, innan brandkåren fick ner honom.

Nej, jag kände att jag gick på övertid och ville växla spår. Men hur skulle jag veta vad jag ville? Vissa nätter blev långa när jag inte kunde somna och jag lyssnat till mitt eget hjärta, hur det slog.

”Det är ett bra jobb, att vara vårdare ” hade mamma sagt på sin sjungande finlandssvenska när jag nämnt någonting om det. ”Alla har vi vår plats i världen, för att göra den god Marko. Men vill du int, så vill du int. Men vad vill du då, istället? ”

Hon var snäll mamma men hon levde sitt inrutade liv. Hon trodde på det goda i livets mening, utan Honom. Ja, inte mig utan, utan Honom. Hon kallade pappa bara för Honom eller Han. Aldrig vid namn. Det var konstigt men farbror Marko var mer en pappa än Honom. Jag hade vant mig och kallade även Honom för Han.

Hon hade inte haft en man efter honom, vad jag visste.

Honom som jag inte hade han sett på snart femton år, sedan han smet den kvällen och tog färjan tillbaka till Finland. Farbror Marko hade stannat i Sverige när han inte var någon annanstans, vilket han mest var halva året. Men han skickade kort och ibland kunde han ringa fem minuter från de mest konstiga ställen, ställen som jag aldrig mindes namnen på.

Det gjorde aldrig Han. Jag var tolv när han stack och hade aldrig hört av honom mer. Inga brev, inga telefonsamtal. Och det var ingenting jag saknade eftersom jag inte ens visste hur det kändes att få just ett brev eller telefonsamtal.

Några gånger följde Jimmy med mig och frös på torget. Det var som en omvänd bastu, sade jag. Istället för värmen var det kylan han måste stå ut med.

”Så vacker kan hon inte vara ” sade han när vi stått och frusit i fyra timmar en av dagarna när det var som kallast. Jag kände hur mina tår domnat, mina kinder sved och jag rörde mig som en pingvin, i små, små steg.  ”Kan vi inte sätta oss inne och ta en kopp kaffe i alla fall? ”

Jimmy är min bästa vän. Min enda riktiga vän, egentligen. Om jag skulle beskriva Jimmy, så var det så. Mitt bästa minne var nog när vi fastnade i en hiss en halv dag efter att han hade hoppat så mycket att någonting gick sönder i hissen. Men det berättade vi aldrig.

Vi trodde inte hissen skulle gå sönder och stanna även om Jimmy gjort en beräkning som inte höll – han tyckte om matematik och ville bli ingenjör och trodde att hissen inte skulle gå sönder. Då hade vi varit sexton och precis börjat på gymnasiet och det var kul när hissen gungade. Vi hade haft med oss godis, sockerdricka och Fantomen.

Vad behöver du mer när du fastnar i en hiss och är sexton år?

Jimmy var svart och stor. Mycket stor. En sisådär två meter och en hundrafemtio kilo tung. Han hade spelat basket men tyckte inte om att springa. Svetten klibbade för mycket tyckte han. Inte heller tyckte han om sommaren, det blev för varmt.

Jimmy var adopterad från Kongo. Pappa hans hade varit FN-soldat. Han dog på Cypern. Jimmy hatade vapen, det var nog därför.

Han hade bakterieskräck och ville aldrig gå på offentlig toalett.

Det kunde vara lite besvärligt ibland, när vi var ute. Därför hade han alltid toapapper med sig, nedstoppat i sina extra stora dubbla Levi’s, som hans mamma specialsydde. Han kunde inte gå på brunnar, fiskade utan mask, spelade gitarr som en gud men ville inte vara med i bandet och tyckte också om Tintin.

Så Jimmy är min bästa vän. Vi har känt varandra sedan vi kom till Sverige. Jag är från Finland och han är från Kongo. Vi minns inte mer än ingenting av det som är våra hemländer men vi är överens om att det inte gör någonting. Hur ska man kunna längta till det någonting man inte vet någonting om?

”Och jag skulle nog inte tycka om Kongo, jag tycker inte ens om den svenska sommaren ” brukade Jimmy använda som ett mantra.

Jimmy var inte där när hon kom den andra gången.

Jag höll nästan på att missa henne, för jag pratade med Pirjo på Kondis. Jag hade varit in för att snabbt ta en kopp kaffe och värma mig. Pirjo hade varit sur på Jugoslaverna, som bråkat med finnarna kvällen innan. Det hade blivit slagsmål. Någon hade dragit kniv och hon hade rusat mellan.

”Hu va, vilka idioter. Di ska vara gla att ja int ringde polisen. ”

Pirjo tyckte inte om polisen. Hon hade varit gift med en, för länge sedan. En jävla idiot brukade hon säga och visade då att han slog henne.

Det var precis efter poliser hon kom.

Jag ställde mig vid dörren och såg henne gå över torget. Pirjo ställde sig bredvid och lade sin hand på min axel.

”De är därfor du stått i kylan ” sade hon och log med hela sitt målade ansikte. ”Ho är vacker som en sommardag. Som en prinsessa. Ho brukar vara in här ibland och köpa fikabröd. ”

”När? ”

”Några gånger ha de hänt ” svarade Pirjo. ”Men akta dig, pojk. Ho är Juans dotter. Du vet ju hur han kan bli, så akta dig noga. Och du, hon pratar int. Hon är stum. ”

Jag tittade på Pirjo och sedan på den vackraste kvinnan jag sett, som svävade fram över torget.

”Hon kanske inte pratar med dig. Hon kanske inte kan svenska ” svarade jag och så tänkte jag, hur kan hon vara Juans dotter? Han som är så… ful. Jag visste vem Juan var, det visste nog alla. Han var ökänd för sitt temperament, sin ilska.

Pirjo skakade på huvudet och såg på mig.

De starkt rödmålade läpparna talade.

”Nej, ho är stum, Marko lilla ”svarade hon och lade armen än mer om mig.  ”På riktigt. Ho pekar och betalar, var med Juan en dag och han prata. Han berättade att ho var stum. Hans lilla prinsessa, sa han. Ho har bara varit här några månader, förstår inte svenska. Habla espanol, Marko. Det förstår hon. ”

Jag tittade på den vackraste flickan jag någonsin sett.

Och för första gången i mitt liv, fick jag en märklig känsla.

Att det var ödet som passerade inför mina ögon. Jag som inte trodde på ödet, fick ödet genom mina tankar. Den vackra flickan eller kvinnan var en del av mitt öde. Hon som så graciöst färdades över det grå betonghavet, det vinterskrudade torget, var en del av mitt liv.

” Hon heter Clara, Clara Livia Calderon. “
Clara, tänkte jag. Vackra Clara Livia Calderon. Underbara Clara. Fagraste Clara.

Jag gav Pirjo muggen med kaffe och gick ut. Kalluften for emot mig. Det var ännu en sådan kall dag. Det fanns en lätt vind som kändes som nålar mot mina kinder.

Clara Livia Calderon skyndade till affären.

Jag följde efter.

Plötsligt så vände hon sig om och tittade på mig. Hon stannade vid öppningen till Konsum. Jag var en bit bort men jag kunde se hur hennes ansikte sprack upp i ett litet leende. 

Hennes varma ögon smälte all snö på torget. Jag hörde musiken som spelades som en symfoni. 

Nej, hon såg mig faktiskt inte ens.

Jag stod still vid Karlsson staty, den fula bronsstatyn som var rest till någon Karlssons ära som spelat fotboll i förorten för evigheter sedan. Innan förorten var Förorten. Jag undrar vad Karlsson skulle sagt om Förorten som en gång varit  på landet?

Jag väntade nog en tio minuter innan hon kom ut. Hon svepte den vita sjalen runt ansiktet, och jag såg hennes mörka ögon. Hon mötte inte mig, inte min blick utan skyndade förbi.

Hade jag stått här i dagar och frusit och hon tittade inte ens på mig? Det var då ödet grep in.

Hon ramlade, gled på en isfläck och varorna for ur hennes händer. Helt handlöst föll hon till backen och blev liggande. För ett ögonblick stod jag innan jag rusade fram.

”Hur är det, hur gick det? ”
Hon låg kvar. Blundade. Hon hade svimmat. Vad skulle jag göra? Jag böjde mig fram och kände att hon andades. Jag tog hennes hand och kände pulsen. Varför? Jag är ju inte en läkare men jag gjorde det i alla fall.

Jag såg hur Pirjo kom utrusande.

Och samtidigt mötte jag Claras blick. Hon log ett skrattigt leende men låg kvar. Jag höll hennes hand. Hennes kinder hade skrattgropar som fyllde hennes kinder med hål. ” Como estas, Clara? ” sade Pirjo. “ E vina oel goda? ( är du ok ) . ”

Clara nickade och reste sig. Hon mötte min blick igen, och jag började plocka upp hennes varor. Frukt och grönsaker, lite choklad.

Pirjo sade någonting mer och Clara skakade på huvudet.

”Kan du spanska? ” frågade jag.

”Jag hade en spansk man en gång. Det finns ingenting bättre än kärleken, om du ska lära dig ett nytt språk. ”

När hon kom på benen vinglade hon till och tog sig mot huvudet.

”Hur är det? ” frågade jag Clara.

Hon log mot mig och ryckte på axlarna. Pirjo översatte, tror jag och Clara vickade på huvudet till svar, som att sådär men jag såg att hon grimaserade. Det gjorde ont. Vi gick in på Kondis, satte oss i kaféet.

Under några sekunder blev det pinsamt tyst. Vi var ensamma, inga andra där. Pirjo försvann ut i köket. Jag lade hennes varor på bordet. Jag log, hon log.

”Gurka” sade jag och pekade på just, gurkan.

Hon nickade och tog av sig mössan, jackan, sjalen.

”Tomat, tomater ” sade jag och pekade på just, tomaterna.

Hon slog ned med blicken.
Gud, hon var så otroligt vacker. Jag hade aldrig suttit med någon som var så vacker, jag ville säga så mycket och det enda jag kunde säga var gurka och tomat. Men hon var stum och för ett ögonblick fick jag en känsla av någonting overkligt. Som om jag var med i en film.

”Jag tycker du är den vackraste kvinna jag sett i hela mitt liv ” sade jag plötsligt och hon log och nickade, lite förstående. Hur vågade jag? ”När jag såg dig första gången, visste jag inte vad jag skulle göra. Du var så otroligt vacker, jag såg dig när du kom ur porten och redan då visste jag att du var det vackraste jag sett. Ditt mörka hår mot allt det ljusa. Var kommer du ifrån, vem är du? Du heter Clara. ”

Hon reagerade på namnet och nickade. Jag pekade på mig själv.

”Marko. ”
Hon nickade igen.

”Jag heter Marko. ”

Jag pekade på henne.

”Du heter Clara. Pirjo berättade det. Och hon sade att du var stum men jag vet inte om du kan svenska. Kan du svenska? ”
För ett ögonblick tänkte jag på allt jag sagt men hon fortsatte bara att le. Nej, hon kunde inte svenska.

”Ok” sade jag . Jag tror jag kliade mig i huvudet.

Och sedan började jag peka på saker. Stol, bord, fönster, mössa, jacka, vantar och jag fick henne att börja skratta. Jag tror hon förstod. Jag hittade en penna och tog servetter, skrev vad allt hette.
Jag blev en dåre.

Jag lade servetter överallt på borden och gick runt med henne, pekade och upprepade orden, om och om igen. Ut i köket till Pirjo, som pratade i telefon och sedan in bakom godisdisken. Jag såg mig omkring och sedan tog jag några godisbitar, gav henne en femöres fisk.

Det som inte för så länge sedan var en tvåöres fisk.

”Favoriten. The best. ”

Jag visade att hon skulle stoppa i munnen. Hon tvekade. Jag stoppade min först och hon efter mig. Hon gjorde en min som för att visa att hon inte tyckte om men sedan kom leendet igen. Clara försökte lura mig, kanske tyckte hon om mitt favoritgodis. Och sedan fortsatte jag sätta servetter med namn överallt. Hon tog pennan och skrev på spanska.

Ja, överallt. Vi log hela den stunden och åt godis innan hon tog på sig kläderna och gick hem.

I mitt inre såg jag hur betongen färgades i regnbågens färger där hon gick och vände sig om när hon kom till porten som skiljde torget och husen.

Jag vinkade, hon vinkade.

Plötsligt var det inte lika kallt.

Fjärilen bakom fönstret – Den svarta rockan

3

Biblioteket var där jag drack mitt vatten och stillade min törst. Jag hade hört någonting liknande en gång och hittat någonting som jag tyckte om i det. För jag hade en törst efter kunskap och berättelser som fick mig nöjd.

Hemma fanns nästan inga böcker, på sin höjd Allers. Mitt första minne från biblioteket var Bodils dockteater. Kasper, Jesper och Jonathan och Rövarna i Kamomilla stad. Det var långt innan jag kunde läsa. Jag vet inte vem jag gick dit med utan jag kommer bara ihåg Bodil och dockorna. Biblioteket låg insprängt mellan kondis och teveaffären, i nedre botten på ett av hyreshusen som ramade in torget.

Biblioteket var också mer som en lagercentral med böcker. Jag tyckte om den där doften av det lite instängda, böcker har en speciell doft när dammet får lägga till sig. En torr, dammig doft som stannade kvar. Den fick mig att nysa ibland.

Jag kunde köpa med mig lite godis från kondis, ettöres och femöres godis, innan jag gick hit och satte mig vid mitt fönsterbord.

Speciellt tyckte jag om de ljust blå cerise fiskarna. De smakade så där syrligt gott och när man sugit på dem en stund urholkades de och jag kunde peta med tungan i hålen så att de fastnade på tungspetsen.

Biblioteket låg i hörnet av torget och satte du dig i läsrummet, Tysta rummet som det stod på skylten, hade du utsikt över hela torget. När jag var liten fantiserade jag att torget var ett hav och i havet simmade en massa fiskar. Från mörtar till hajar. För alla som rörde sig över torget var fiskar. Jag tyckte speciellt mycket om Den stora svarta rockan. Ja, han skrämde mig och samtidigt fanns det någonting mystiskt snällt över honom.

Den var majestätiskt stor, som ett jättelikt flygplan i vatten. Han hade alltid en stor svart rock och hatt, och gick rätt över torget varje onsdag och torsdag kväll den här vintern. Det året jag fyllde tretton.

Jag såg aldrig hans ansikte. Hatten dolde alltid det, och det uppböjda rockslaget skyddade hans profil. Kanske var det den skimrande snön som gjorde att det mörka stack ut.

Han brukade alltid ställa sig i hörnet vid Vivo Livs några minuter och röka. Som om han väntade på någon som inte dök upp. Och när han rökt klart gick han som alltid långsamt rätt över torget och försvann. Men jag såg aldrig hans ansikte.

I min fantasi var han mer än en rocka.

För jag hade sett Orson Wells Den tredje mannen den vintern. Det fanns någonting lika mystiskt över honom som Harry Lime och den skugga som syntes mot alla väggar. Världen var inte vad den såg ut att vara till det yttre, det var den aldrig.

Inte här, inte hemma, inte någonstans. Det fanns alltid någonting som överraskade.

Det hade jag lärt mig tidigt i livet, att bakom och framför dockteaterns ridå fanns två olika världar – drömmen och verkligheten. Och drömmen var den bästa av världar.

Men så var det den där kvällen. Jag satt just här den onsdagen. Det var nog bara jag och Bodil på Biblioteket. Jag satte mig alltid vid samma bord.

Ja, mannen med den svarta rocken kom till slut men den här gången ställde han sig inte vid Livs. Istället försvann han omedelbart genom gången till Repgatan. Samma port som hon kom genom den där kalla vinterdagen många år senare.

Jag vet att jag läste Tintin, Solens tempel, den kvällen. Jag läste ofta Tintin. En av mina hjältar, jag fantiserade alltid om hjältar. Och skurkar. Att jag satt här just den här onsdagen berodde på mannen med den svarta rocken och att det var skönt att komma hemifrån en stund.

Det var någonting mystiskt med honom.

Men jag var inte säker på att han var en skurk men han dök upp i mina fantasier. Som en ensam hjälte, det var han oftast. Som en Baretta, som Kojak. Det fanns någonting tufft och farligt över honom.

Efter en tio minuter dök han upp igen. Han rörde sig långsamt över torget utan att stanna vid Livs och tända sin cigarett. Istället tog han sig över till motsatta sidan, till den nyöppnade Pizzerian. Ställde sig i trappuppgången bredvid och där tände han cigaretten. Som ett irrbloss i vinternatten.

Hatten var nerfälld, slagen på rocken uppe.

Jag kommer ihåg hur jag såg röken och den där glöden när han tog sina bloss. Jag vet inte hur många minuter han stod där. Kanske tre, kanske fem. Han såg sig hela tiden om kring men det var för kallt att vara ute, om han nu letade efter någon. Sedan började han röra sig ut och runt torget. Inte över. Jag vet att jag kände den där upphetsningen av att han snart skulle passera mig, om han fortsatte.

Jag hade aldrig sett honom så nära. De gånger jag kommit ut från biblioteket hade han försvunnit. Som om han inte ville bli upptäckt. När andra kom över torget brukade han vända sig bort, låtsas läsa någonting vid ett fönster.

Och för ett ögonblick stannade han. Inte långt ifrån mig. Såg upp mot någonting, ett fönster tror jag. Mannen förde handen mot rockens slag, vek det närmare ansiktet. Sedan fortsatte han igen mot mitt håll med långa majestätiska steg.

Och då.

Just då vred han vred upp ansiktet mot mig och i gatskenets lyster möttes våra ögon.

Bara för några långa sekunder. Hans ögon var de mörkaste jag sett. Ansiktet, det ansiktet. Det var ett vanligt ansikte men ett ansikte jag aldrig skulle glömma. Lite avlångt med en stor smal näsa. Så mörka ögon. Kanske var han runt trettio år. Inte äldre.  Delvis orakad, lite muskig.

Men det var blicken låste mig.

Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv. Varken förr eller senare. Blicken var den mörkaste, varmaste och samtidigt kallaste jag mött. Det fanns ingen ilska, enbart kyla, uttryckslöshet. Inte ett leende. Ansiktet var inbäddat mellan hattens brätte och rockens slag. Jag ville springa därifrån men satt kvar med händerna vid Tintin.

Det var inte enbart kylan ute som frös tiden.

Blicken fäste mig, precis som du fäster en fjäril du fångat bakom glas.

Du har inte sett mig, du kommer inte ihåg mig.

Det var som om han kunde läsa mina tankar, och jag hans. Jag var fjärilen som han fångat och nu stack nålar i för att den skulle sitta inramad. Nålar som höll mig kvar. Nålar som skulle kräva min tystnad.

Det här är din och min hemlighet, din och min. 

Och lika snabbt försvann han i vinternatten. När jag vred huvudet efter honom såg jag hur han satte sig i en röd Volvo, startade den och försvann. Och först då kände jag hur mitt hjärta pulserade. Det var som om hela min kropp dunkade.

Ja, så rädd hade jag nog aldrig varit i hela mitt liv. Det var som om jag mött djävulen skulle jag tänka långt senare, under åren som försvann.

Två dagar senare hittades en sovjet död i en lägenhet. Sergei Safin. Skjuten med tre skott.  Det fanns ingen som sett eller hört någonting. Samtidigt försvann en kvinna, Julia, de där dagarna. Hon var runt tjugo och hade bott granne med Sergei Safin och tydligen hade även hon varit sovjet.

Och ytterligare någon vecka senare exploderade en tom bil, mitt i natten.

Jag minns hur jag vaknade den natten, vid tre. Det var en explosion som skakade hela området och när jag tittat ut mot parkeringen vid torget hade det varit ett eldhav.

Så, jag mindes blicken och berättade inte för någon om vem jag sett. Jag visste inte vem han var. Ryktet sade att Sergei Safin var avhoppad, att han levat under skyddad identitet, att han varit spion för KGB. Ett annat att han höll på med knark och det var en uppgörelse i den under världen.

Polisen hade knackat dörr men de hade inte pratat med mig, jag var ett barn.

Ingen visste vem den där Julia var, tydligen hade hon levat under falsk identitet – ännu en spion mitt ibland oss sade någon. Kanske var hon mördad, kanske var hon mördaren. Och bilen som brann den där natten, var en gammal Peugeot som jag sett några gånger. Den ägdes av en långhårig man med skägg som också försvann och som jag aldrig fick reda namnet på.

Någon kallade honom Jesus, eftersom han försökt sälja biblar till alla han träffat.

Och jag berättade aldrig för någon om den svarta rockan, jag såg aldrig den svarta rockan igen. Aldrig någonsin. Men det var ändå ett av min barndoms starkaste upplevelser.

Introduction – The Butterfly

Introduction

I have this dream that recurs.

I’m going up the mountain, the wind is a bit cold in the sun. Some unknown flowers growing there in the beginning of the climb, a few other green plants. I do not know what they are. The air is so clear that, as I imagine that it is in the mountains. Sunset colour a little red, the sky in its nuances.

Every time I see my own feet, I have no shoes, the ground is rocky. My feet are bleeding but I still continue up the gentle slope, as the rocks that support me and I stop by the ledges that I can rest on. On the other side of me is a cliff. If I look down, I get almost dizzy.

Yes, if I look down but I do not.

I can actually choose to see far or deep. There is a huge chasm at my side, sharp rocks sticking out. I have glimpses of it but I dare not look. If I were to slip, fall, I’d be dead before I reached the bottom of the ravine. So if I choose, I choose far far away. To look down gives me the willies.

I have always had a vivid imagination and I’m afraid of heights.

Yes, I live in my dreams, along with my dreams. And when I look at my bloody feet, I can not help to wonder, why I’m here? Fatigue wear my body and when I wake up I know I will be as worn out as if I’ve done this walk for real. Yes, I could actually think that this is the same dream again, why exactly this dream?

I’m thinking of the dream in a dream.

It is always the same dream, the images are the same.

Like arriving to the little white cottage.

The smoke that comes from the brick chimney, blowing in the wind. The windows that are painted in blue, the door also. The little cottage is in a sense a part of that white rock, a kind of plateau. By the door are those two blue chairs, two pots of flowers in and a jug on a stone table. The jar contains fajom, a mixture of wine and water.

How did I know all this before I came to the cottage?

It’s my dream, I always know what’s happening in this dream and I always sit down and drink from the brown jug, with that snake. The snake is in yellow, against the brown background. Not very big.

For a moment, I usually see a picture of how far up I had climbed.

I always start at dawn and arrive at dusk. How I got here and why I went up the mountain, I did not know. It was as if something pushed me forward, an anger, something that actually wanted to drive me into the unknown, what I longed for. In some moments, there was hope, others sadness, that what drove me already abandoned me but I was hoping to find some answers, a kind of meaningfulness.

The mountain I climbed was like a sugar loaf, like a cone which narrows at the top looking up from the ravine. The top was a little bit white, probably snow.

I did not have a name so I called it the Sugar Loaf.

So I saw it every time I started my climb.

And when I sat down and drank the fajom. There was a bitter, slightly sour taste, yet refreshing. I was always thirsty when I got here.

Each time it strikes me when I drink, the smoke from the chimney.

Someone lives here. But when I look around I see none. I feel no presence. How can anyone choose to live here? And at the same time, why not? I would probably be able to choose it – I could have chosen it. I could choose it, I usually think when I’m awake but in the dream I had chosen it.

Why can choices be so different, in the dream and in real life?

For me, dreams are always more alive, I live in dreams. I have accepted them it in my life. Daydreams, ideas, fantasies, a complete escape from reality. Dreams are more real than the real world, which in itself is an incomplete image of what could be. The real world can never be as complete as the dream, for in the dream there is a dimension of solving the impossible.

The things our reality can not handle.

At this time I see two goats, no, first I hear the sound of a bleating. First one, then two that come around the corner from the cottage. Narrow, bright with small curved horns. They do not seem the least bit surprised to see me, do not fear me. If I stretched out my hand as they strolled past I would have taken them, one of them almost rubbing against my knee. As a cat who wants to get to know you, like a dog who cling to you.

I follow the snake with the finger. It was marked, printed in the mud before the jar was burned. For every dream the snake becomes more vivid, some time had felt that it moved as if it changed form. The serpent represents the sexual, the sensual in dreams.

I have read that in a book, the library is a good friend. Sometimes my best friend.

An erotic undertone is found in the snake. I have analysed my dream and yet I do not understand it. For it always ends the same way.

I get up and go into the house. It has beams in the ceiling, is small with one room, a stove with burning logs, I crouch so as not to turn in the ceiling and the beams. There are flowers on the little table. I think, how did they get here? There are no flowers up here on the mountain.

And when I stand there, I hear someone singing. It comes from outside. I recognise the song, words, voice. It’s beautiful, so bright, so innocent. As if I heard it all my life but I don´t understand the words, it´s another language.

Suddenly I see a shadow pass outside the only window. There is a woman, I know. And then I see the Pearl, on the table. A giant pearl, but when I bend forward and try to take it, I wake up. Every time.

And just when I wake up I see my bloody footprints on the floor. My own floor at home och and just for a moment. I do not understand how I can see my footprints on this floor, as an image that sticks in my retina, when I’m awake. It happens every time and they vanishes just as fast. For a while I always groping in the dark, in my solitude, and feel how the heart beats.

Powerful, beating.

But I’m not afraid, more curious. Because I want to know whose shadow I see, just before I wake up.

Fjärilen bakom fönstret – inledning

Inledning

Jag har den här drömmen som återkommer.

Jag är på väg uppför berget, vinden är lite kall trots solen och allting är kalt och lite sargat. Stenigt. Några okända blommor växer där, några andra gröna växter men jag vet inte vilka. Luften är så där klar, som jag föreställer mig att det är i bergen. Solnedgången färgar solen lite röd, himlen i dess nyanser.

Varje gång ser jag mina egna fötter, jag har inga skor, marken är stenig. Mina fötter blöder men jag fortsätter ändå uppför den svaga lutningen, håller i klippor som stödjer mig och stannar till vid avsatser som jag kan vila på. På andra sidan om mig är det ett stup. Om jag tittar ner, får jag nästan svindel. Ja, om jag tittar ner men det gör jag inte.

Jag kan faktiskt välja att se långt bort eller djupt ner. Det finns en jättelik avgrund vid min sida, vassa klippor som sticker ut. Jag har glimtat den men jag vågar inte titta. Om jag skulle halka, ramla, falla skulle jag vara död innan jag nådde botten av ravinen. Så om jag väljer, väljer jag långt bort. För att ge blicken en möjlighet att se neråt ger mig rysningar.

Jag har alltid haft livlig fantasi och jag är höjdrädd.

Ja, jag lever i mina drömmar, tillsammans med mina drömmar.  Och när jag ser på mina blodiga fötter kan jag inte låta bli att undra, varför jag är här. Tröttheten sliter min kropp, när jag vaknar vet jag att jag kommer att vara lika sliten som om jag gjort den här promenaden på riktigt. Ja, jag kunde faktiskt tänka att det här är den där drömmen igen, varför just den här drömmen?

Jag funderar över drömmen i drömmen.

Varje gång kommer jag fram till den lilla vita stugan.

Ur den slingrar sig röken från den murade skorstenen. Fönstren är målade i blått, dörren likaså. Den hänger på ett vis på den där vita klippan, en slags platå. Framför dörren står alltid två blå stolar, två krukor med blommar i och ett krus på ett stenbord. I kruset fanns fajom, en blandning av vin och vatten.

Hur visste jag det?

Det är ju min dröm, jag vet alltid vad som händer i den här drömmen och jag sätter mig alltid ner och dricker ur det bruna kruset, med det den där ormen. Ormen är i gult, mot den bruna bakgrunden. Inte särskilt stor.

För ett ögonblick brukar jag se en bild, av hur långt upp jag måste klättrat.

Jag startade alltid i gryningen och kom fram i skymningen. Hur jag kom hit och varför jag gått uppför berget visste jag inte. Det var som om någonting drev mig framåt, en ilska, någonting som faktiskt ville driva mig mot det okända, det jag längtade till. I vissa stunder fanns hopp, andra sorg; som om det som drev mig redan övergivit mig men jag hoppades att finna något svar; en slags meningsfullhet.

Berget jag klättrat uppför var likt en sockertopp, konfärgat som smalnade av om du stod nere i ravinen och tittade upp och längst upp fanns en lite bit av vitt, antagligen snö.
Jag visste inget namn, därför kallade jag den Sockertoppen.
Så såg jag den varje gång jag startade min klättring.

Och när jag satte mig ner och drack fajom. Det fanns en besk, lite syrlig smak men samtidigt läskande. Jag var alltid törstig när jag kom fram.

Och varje gång slår det mig när jag dricker, att det ryker ur skorstenen.

Någon bor här. Men när jag ser mig omkring ser jag ingen. Jag känner ingen närvaro.  Hur kan någon välja att bo här? Och samtidigt, varför inte? Jag skulle nog själv kunnat välja det – jag hade kunnat välja det. Jag skulle kunna välja det brukar jag tänka när jag är vaken men i drömmen hade jag valt det.

Varför blir val så annorlunda, i drömmen och verkligheten?

För mig är drömmar alltid mer levande, jag lever i drömmar. Jag har valt det i hela mitt liv. Dagdrömmar, idéer, fantasier, en fullständig verklighetsflykt . Drömmar är mer sanna än den verkliga världen, som i sig är en ofullständig avbild av det som skulle kunna vara. Den riktiga världen kan aldrig bli lika fullständig som drömmen, för i drömmen finns en dimension av att lösa det omöjliga.

Det som vår verklighet inte klarar av.

Det är då jag ser två getter, nej, först hör jag ljudet av ett bräkande. Först en, sedan två som kommer runt hörnet av stugan. Smala, ljusa med små krumma horn. De verkar inte ett dugg förvånade att se mig, är inte rädda. Om jag sträckt ut handen när de strosat förbi skulle jag kunnat ta på dem, en av dem nästan strök sig mot mitt knä. Som en katt som vill lära känna dig, som en hund som tyr sig till dig.

Jag fingrar på ormen. Den var märkt, tryckt i leran innan kruset brändes. För varje dröm blir den allt mer levande, någon gång hade det känts som den rört sig, som om den ändrat form. Ormen står för det sexuella, det sensuella i drömmar.

Jag har läst på, biblioteket är en god vän. Ibland min bästa vän.

En erotisk underton finns i ormen. Jag har analyserat hela min dröm och ändå förstår jag den inte. För den slutar alltid på samma sätt.

Jag reser mig upp och går in i stugan. Den har bjälkar i taket, är liten med ett rum, en spis som eldas, jag hukar för att inte slå i. Det finns blommor på det lilla bordet. Jag tänker, hur kom de hit? Det finns inte blommor häruppe på berget.

Och när jag står där, hör jag någon sjunga. Den kommer utifrån. Jag känner igen sången, orden, rösten. Den är vacker, så ljus, så… oskyldig. Som om jag hört den i hela mitt liv. Det är konstigt. Och plötsligt ser jag en skugga passera utanför det enda fönstret. Det är en kvinna, jag vet det. Och samtidigt ser jag Pärlan, som ligger på bordet. En jättelik pärla men när jag böjer mig fram och försöker ta den, vaknar jag. Varje gång.

Och just när jag vaknar ser jag mina blodiga fotavtryck på golvet. Jag förstår inte hur jag kan se mina fotavtryck, som en bild som fastnar på min näthinna, när jag är vaken. Det händer varje gång. För samtidigt famlar jag alltid i mörkret, i min ensamhet och känner hur hjärtat slår.

Kraftfullt.

Men jag är inte rädd, mer nyfiken. För jag vill veta vems skugga jag ser, precis innan jag vaknar.

Fellow man or ego?

According to philosopher Thomas Hobbes, we are driven by self-interest and basically we are egotistical. For that man should not get too much room for their ego, a strong system of rules are necessary according to Hobbes. A strong king, a dictator if necessary. Otherwise we can end up in anarchy.

Sometimes it may be worth considering whether such claims are true – is Hobbes right? I try to reason on a human level. The opposite of selfishness is the altruist. If you look up altruist in a dictionary as the word unselfish up. I meet people every day that I think makes the selfless acts – I think they think they are doing selfless acts.

It is obvious when you work with people – in health care or schools. Working in a school could mean that you teach, but at the same time, you are also a human being. There are two assignments in the curriculum and it is even more obvious now – education and democracy go hand in hand.

How important it is to be fellow man, I was told when I went to something called The children of pilot training.

That I am always a human being – a fellow man.

When I meet another person I will of course not think, how will this person help me to enable me to reach my goals. Or?

No, I do not think so, at all for most of us. Some do, I know, in a more ambitious way see people they meet as opportunitys for career but most, I believe, see a fellow man.

I also believe that we can always meet other people with respect, understanding, empathy and compassion. But I also believe that we are often driven by self-interest, as Hobbes says, without us even thinking about it.

Even if you help another human being, self-interest takes it place there.

For you may feel that you actually made the difference – and it is a kind of self-interest. You may feel happy that he who was sorry got a council or a path to follow and you got a smile. It became a self-interest for you and your ego.

A while ago I heard a story about a few players that wanted to change football team. The team consists of thirteen players for the autumn and they play soccer for eleven players on field. One can discuss a lot of ethics and morality in this, if you are in a team game.

There may always be reasons for a change, that you are not happy that the coaches are tough, that you moved or you are just fed up.

But then there are the other side, where there are eleven others who are your teammates and partially or very dependent on you in such a situation. And then comes naturally Hobbes thought up, that we are driven by self-interest.

What will they get to stay or change team?

For of course there is a gain in to change. It’s the same thing out in a school. We tell students that you study for your own sake, not for mom’s or dad’s or mine.  What if instead we would say that you study for the world to become a better place to live, or you will be able to understand other people better.

Maybe it would make a difference. But we usually do not say that. We say that you learn for your own sake. Maybe we should try to say other things, for the purpose of reading and study and see what happens.

Because I also believe similar with Hobbes, that if there is a good, strong frame, you can counteract excessive egoism. But I also believe that Buddha is right, that you should be driven by a moderate degree of selfishness.

Otherwise, you can not develop yourself, and then you can not develop other people.

Durex goes China – english version chapter one

When I saw her the first time it was cold, really cold. The mercury showed twenty less. I had my Russian hat, jacket and moon boots that squeaked under my steps. The snow was flaky, crunch, packed.

Yes, it was so bitterly cold that it can be in January, where cold cheeks turn red when you come in and you have a beard or mustache formed like small drops of ice that you can lick. It was so cold that the tears could freeze before they fell to the ground.

It was my Uncle Marko who used to say so about the real cold. He had the same name as me. You know that the Inuit have many names for snow, the cold, he would explain. Snow on the ground called aniu. I knew that. He had lived with Inuit, Eskimos, for a year and learned some words. As aniu.

But there were up to forty other words for snow, too.

He was a polar researcher. Yes, among others. He researched on the Leviathan, and he was also an anthropologist. Lived alone when he came home and longing for love, he would say little for fun, some seriously.

My uncle could have long expositions about love. His idea about love was that not until you realize who you are within, not until then, can you receive true love and accept that love is a suffering. It is in a big concept of becoming at true human.

And he was searching all the time to find himself in all this.

My uncle also most often explained that the world was going to hell.

Marko saw the signs, he had listened to the Inuit. The Inuit told him that mother earth was changing. Earth as we’ve known it for thousands of years was about to disappear.

There was no big signs yet, not much. But do you think all the fucking Chinese will want to ride the rest of their lives, he often said. Life as we know will not be the same in a hundred years. Then he added, it has never been so, for each generation lives its own life. But nature is changing, climate. Believe me.

But we do not see it yet, there are earthly people who see it first, they who live by the nature. Like the inuits he explained.

There was really no one who listened to him, except me, when we often sat at my kitchen table and talked. I wondered what would change.

Well, the winters would not to be as stringent, the ice would not freeze as quickly. But the ice was huge now, the sea deep and winters long; in my imagination there was not much difference. I fantasized about the idea to build special houses, other houses, to live there. Inuit lived on fish and seals. They never had cavities, I had heard. Inuit women did not have their period when it was as darkest winter, my uncle had told me.

Then I thought that they could have as much sex as often they like.

My mind wondered away and fantasied more about sex. It was a everyday fantasy. We were four billion now, in the year 2000 we would be six billion. And we would become even more, if the Chinese didn´t learned to use condoms.

Durex goes China.

Preferably lumpy.

Wow, how much sex do people need to have to become six billion. A lot, really a lot. I had this fantasy, how many intercourse there have to be before we would become six billion people on planet earth. It was a breathtaking view and I wondered how many times I would get to have sex before I died.

And Inuits could have sex all winter long.

So perhaps it was necessary to build apartments in inuitland or all over the world, where there still be land left. But then the snow would disappear, the snow becomes water and we would live in huge houses that were lowered into the oceans. If one were to believe Uncle Marko.

”As the world becomes a warmer place,” he said. ”It will be a hot hellhole in some places, not for you and me boy, but for others, our children and our grandchildren and mostly for their children. ”

I was twenty-six and a boy. Marko forty-three, with a scar on his forehead and frost-bitten nose and a dark big toe. But who listens to a prophet, a scholar that sounds like the Moomintroll?

So, on this day, I stood there, waiting for Jimmy, thinking of snow and Marko and Durex goes China. And then she came, through the path up to the apartment building. The suburb is mostly a gray place filled with concrete. So grey.

She would light up all that gray, all that cold. But I did not know just that this day.

I first saw the dark hair that stuck out from under the white beanie. The white shawl wrapped around her neck, the little quick steps that tried to escape the cold. I straightend up, took a few steps forward.

I had never seen her before.

The suburb was mine, I had grown up here. And she was not part of all the grey concrete, not in real life or even in the imagination. I had not often left the concrete although I´ve been interrailing around Europe a few times. I knew every inch of the square, which was more or less this suburb. It was my home, my heart beat. And she was new.

Who was she?

Even far away, I noticed her beauty.

Some people just exudes beauty. She shone, she really shone, she sparkled in the cold winter day in the suburb. She was the flower of summer which could find it´s way growing out of concrete and else find it´s way out of a barren world. Now she was the sun that warmed the cold.

It was a kind of magic.

The young woman slipped past me without looking. Her dark hair framed the beautiful face. The most beautiful girl I’ve ever seen. Her high cheekbones, dark eyes, and her cheeks that became red from the cold. Who was she?

Unconsciously I followed after her. I did not even think about it. She disappeared down the square with quick steps and into to the Vivo-shop. At a certain distance I followed. Pretended to shop, bought a newspaper, looked at the candy.

She walked around the store. Her figure was moving easily between the shelves. She had taken off her beanie. Her hair was dark as raven’s feathers. The young woman filled her basket with ham, fruit, potatoes. She did not look at the papers, did not see the candy.

We met once. She looked down.

For a moment I pretended to be a secret agent on a mission. The dark beauty was suddenly a spy, I had seen the film about Mata Hari with Greta Garbo. Her mission was to inject fruit with a truth serum. I had seen in another movie about that. This would allow all people to create conflicts between themselves and the suburb was turned into an Inferno.

The aim was to create chaos before an invasion. From whom did I not know yet, east or west. Was she the KGB or the CIA? Maybe she is a double agent.

My fantasies was interrupted when I wondered where she had gone and turned around, face to face. Her dark eyes looked straight into my gray-blue and I must have looked silly to say the least. For a few seconds, we were just like that, lamely, before we moved forward again.

We tried to choose the way, give way to each other. She smiled and shrugged her little shoulders, walked close to me and on down to the next shelf. Again she met my gaze, a brief smile again. And I knew her scent, which is a summer in the winter. In the end, I went to the checkout, to Hyvää-Stina.

”Why are you running around, like a blind fool? ”

I put the Phantom on the band for the cashier.

”You never grow up? ” she asked, looking at the magazine.

Stina Pohjanen had attended the same class for six years as me. There was no magic about her. She had been as old as fifteen, when she dropped out of school and then gave birth to her first son when she was sixteen. She had six sons and was in its second marriage and third father of the children.

”No, why grow up when you do not need? I’d rather blow my own nose than a lot of others. ”

”A lot of other people’s noses is the meaning of life. ”

She probably loved those beasts which I used to hear scream in the inner courtyard. We were also neighbours.

It was one of those boring cliché I could think. It was in itself nothing wrong with clichés – there were many times grain of truth in them but they also reduced the world. Her six noses was often running and had a cold.

”But one should not poke one´s nose in others business ” I replied with another cliche, but did not get any more answers, just a quick glance. I meant when she would stand and look into my apartment sometimes, as if it was her right. We lived across the courtyard towards each other now.

When I was younger I looked down at her, now when I was thinking of her, I congratulated her. Though I never said it to her. She would never leave the suburb for the World. The other World. The outside World. Which sometimes made itself reminded. But I imagined she was satisfied with the life she lived and felt safe. It made her happy in some strange way, I didn´t understand.

But the suburb was also about to change. The world was coming into the suburb.

It came more and more others.

People with other ideas, other religions, other cultures. To have the Finnish in my blood was no longer the most exotic. There were others we did not understand. Chileans, there was an entire colony in the suburb. They had come, and came after Allende’s death. Greeks who fled the junta. And so all Yugoslavs. Croats as most called themselves, they were not Yugoslavs.

I had the most scary respect for the Croatians. They scared me most of all. They were so fanatical and talked openly about how they wanted to create rebellion against Tito and have its own Croatia. It is Yugoslavia, not Croatia, I had said once to Dusan and seen how it burned in his eyes.

”Do not know. Is not Swede part of Denmark? Or Scandinavia, Swede is the Nordic region. You do not know what do talk about. Tito is a murderer, he kills Croats who want freedom. You see Tito as a good man but he is a butcher. He has my family’s blood on his hands. ”

He praised Baresic, who freed the airplane hijackers for nearly three years ago. I did not see Tito as a good man, he was a dictator, I tried to explain every time but Dusan was one who used his mouth more than two ears.

”When Tito dies, we will take our freedom, long live Ustaja” he repeated those times we talked about it.

But I avoided him now, I avoided many of these men who sat on the café and drank coffee and smoked, drank beer and discussed. They scared me with their anger and fanaticism. In my imagination they were the guerrillas, disguised as ordinary men. They lived in Sweden waiting for something better, and did not root.

But who wants roots in a cold country, when you dream of home?

I saw how she finally came out of the shop.

Her eyes met mine. A shy smile before she looked away. Then she disappeared back across the square, in between the houses and was gone. I had that urge to chase after but I thought I would wait here every day.

Yes, every day.

And when Jimmy came, I saw him but barely noticed him. Perhaps I had this goofy smile, what do I know.

”Have you been smoking something?”

Yes, I probably had that goofy smile.

”I have seen the most beautiful woman in my life.”

Dreams are necessary to live

What are your dreams of the future?

Because our dreams are different. There may be those that are closer in time and farther away, dreams about job, travel, family, love.We all have some type of dreams, I think.

And hopefully the school can help your dreams.

For the student, you spend much of your time among classes, friends, breaks, teacher. Sometimes school can be brutal for those who have to wake up, other times the school is encouraging and positive.

I think it’s an awful lot about who you meet in the classroom. If there is someone or somebody who believes in you and your dreams.

Many years ago, fifteen years maybe, I stood in a classroom with over fifty students. I asked a simple question, I thought.

What do you dream about being in ten or fifteen years?
It was completely quiet, as quiet as if you could heard a pin drop.

In the end, seven students who dared to speak of their dreams.Some maybe were afraid to speak in front of a large group.

They had no dreams of the future. Due to various reasons.Reasons limited their aspirations, limited their fantasies and then it was still pupils who were reasonably intelligent and forward.

The question was not as simple as it seems.

Why?

I can go to myself. I was sometimes told that I could not believe that I could live off my writing. That it would not give me a professional. I was a little daydreaming. So was I and still is.

Daydream is a hope in daily life, dream of the future is tomorrows hope.

My parents encouraged and supported everything I wanted to do.They gave me encouragement and love and I never needed to know that I did wrong.

But they also said that I must have a backup plan.

An exit sign if my dreams can not be met.

But how shall I dare to give those 100 percent to get where I want?

It is about creating a belief that what I do is possible. I have the title of this theme to IDASIDAN chosen some quotes. One of them is of Anais Nin, writer.

Dreams are necessary to live. 

The quote I have with me wherever I am.

I believe that dreams are indeed necessary in order to live. As important as food, sleep, love. The best example is to look at the opposite, people who have given up their dreams. Refugee children to be sent back to war or starvation and end up in apathy. They are deprived of their dreams of a better life and everything suddenly becomes meaningless.

And so dreams contrast becomesmeaninglessness.

But dreams is also like having a talent.

You have to work to achieve your dream. Pretty damn hard and when things get tough, keep believing in your dream and work even more. A talent is is nothing more than a talent, if you are not willing to give that little extra.

So it is with dreams. As you read this,  give your dream a chance, and give yourself a chance to realize it.

Because dreams are actually necessary to live.